Sen två veckor tillbaka har mitt kollektiv tagit emot några rumänska gäster. Min kollektivbroder Johannes Widlund har skrivit följande vackra text, ursprungligen publicerad på hans egen blogg.
Hon diskar mina tallrikar, men jag borde diska hennes. Hon skurar mitt bord och jag undrar varför jag har ett men inte hon. Hon tvättar de få kläder hon har men måste be om hjälp för att kunna sätta på tvättmaskinen. Fyra barn, jag undrar hur dom har det, ett hav bort. Jag undrar, hennes barn, även det i magen, hur blir det för dem?
Om vi bara får gå i skolan så slipper ni oss tiggare snart, vädjar 15åringen på DN debatt. Oss stackare. “We fear the arrival of people that we have drawn here with the wealth we stole from them” skrev krönikören i the Guardian angående den brittiska rädslan över att få möta de människor som tillverkar deras Earl Grey. Vi ska kasta ut, skicka hem. Vem är vi? Är vi fortfarande män i snorkiga mustascher och plommonstop, tittande genom välputsade monoklar ut över de arma stackare som behöver vår hjälp?
Hon diskar mina tallrikar och sopar mitt golv.
I höstas var min isbrytare att berätta att jag minsann fick nöja mig med att bo i gästrummet under ett par månader. För att komma dit var jag tvungen att gå ute på balkongen. Lite kallt och trångt var det också, för alla mina kläder var tvungna att få plats, i sina bananlådor från någon exotisk kontinent.
Ja, hon lägger dom skinande köksknivarna i nästan rätt låda och sen går hon ut till det rummet. Till de fyra andra som bor där nu. Ett rum så fyllt av tacksamhet att jag önskar jag kunde änglars språk, för då skulle jag kunna förklara så att de förstår att det är jag som borde tacka, för nu äntligen spricker den bubbla jag vantrivts i. Genom vilken jag förnummit omvärlden, fast förvriden, som genom en vindruta på ett gammalt torp. Fattigdom har alltid funnits på andra sidan en flygresa, på platser för långt ifrån mig för att riktigt tränga in. Visst har det kommit något handskrivet brev från ett fadderbarn någon gång men det har blivit som eftertexterna på en Världens Barn-gala, fortfarande så långt borta. Ja, jag skulle förklara att jag vill bryta ner den mur vi båda vuxna håller uppe mellan oss, där vi hjälper och dom tar emot, på samma sätt som muren smälter när knatten på drygt ett år inte kan låta bli att le och jollra när man kittlar. Snart vill han att man ska jaga honom, det syns i de busiga ögon som är en utsiktplats för ett hjärta lika rent som mina tallrikar, men först måste han lära sig att skratta och gå samtidigt.
Hon skulle nog tvätta mina fötter om jag bad henne också, om det skulle innebära att hon inte var till besvär. Ettåringen förstår inte det än, att man ska se ner lite grann på sådana som dom. Jag hoppas han får gå i skolan i framtiden, kanske med 15åringen från DN debatt som lärare. Jag hoppas att hans vacklande steg får bli de första i en marsch in i en framtid som innebär värdighet istället för obefogat vädjande. Jag hoppas att en ettåring inte berövas det där glimrande i ögonen för att någon spottar på hans mamma och han sakta inser att han stör vår idyll, allt fint vi skapat. Att han är som klotter på en konstutställning.
Mina tallrikar gråter med mig. Från diskstället faller tårar som ett tecken på den jämlikhet mellan människor som aldrig ska behöva förtjänas. Hon skulle tvätta mina fötter om jag bad henne.
Vem är “vi”, i en värld av jämlikar?
– Johannes Widlund
Hela Pingsten 