Hur Konstantin förstörde kyrkan – inblick i min kommande bok

Precis innan jul blev jag klar med bokmanuset för Charismactivism: Combining Miracles, Evangelism, Peace and Justice. Det här är boken som jag skriver för ett amerikanskt kristet förlag och som förut hade arbetsnamnet Ancient Miraculous Jesus Hippies. Den handlar om det som den här bloggen handlar om – hur frälsning, mirakler och aktivism hänger ihop – och utforskar detta med både Bibelstudium och en rejäl dos kyrkohistoria.

Mer info om boken kommer släppas allteftersom utgivningen närmar sig, men jag skulle redan vilja bjuda på ett liten inblick i boken, översatt till svenska av författaren själv:

Konstantin var inte så intresserad av teologi – han tillbad det som funkade och hade från början inga problem med att dyrka både Jesus och de romerska gudarna. Han var ett stort fan av solguden Apollo, och Konstantinbågen som byggdes efter hans seger över Maxentius är fullspäckad med avgudar. Detta hindrade dock inte kyrkohistorikern Eusebius att kalla kejsaren ”en segerrik erövrare i Guds tjänares församling”.

Man måste ge honom att han behandlade kristna väl jämfört med tidigare kejsare: han gjorde det lagligt att vara kristen, byggde kyrkobyggnader och han döptes på sin dödsbädd. Och det är klart, man kan ju tycka att en diktator som slutar förfölja kristna och introducerar religionsfrihet inte är en så fasligt dålig diktator. Men Konstantin påbörjade en process som förändrade hur kyrkan och europeiska stater såg på dem själva och varandra, vilket gjorde det möjligt för kejsaren Theodosius att avskaffa religionsfriheten och tvinga alla att vara kristna sextio år senare, något som i sin tur introducerade ett statskyrkoparadigm som fortsatte att vara norm i Europa under ett och ett halvt millennium.

Kung Tiridates i Armenien hade varit först med att göra kristendomen till statsreligion redan 301, följt av kung Ezana som gjorde detsamma i Aksum, dagens Etopien, år 324. Detta förbund mellan biskopars andliga ledarskap och diktatorers våldsamma ledarskap visade sig vara förödande för Jesusrörelsen. Från att vara en radikal, förföljd underdog så blev kyrkan ett dömande, förföljande monster.

Teologer gjorde sitt bästa för att skapa avskyvärd teologi som stöd för statens avskyvärda handlingar. Augustinus, en av de mest inflytelserika tänkarna i europeisk historia (och han var afrikan!) försvarade tvångskonversioner och tortyr: ”många har funnit det lönsamt (som vi har visat och dagligen visar genom experiment) att först tvingas [till tro] genom smärta, så att de efteråt kan ta emot undervisning.” Han gillade även förföljelse, så länge det inte riktades mot honom själv: ”Det finns orättfärdig förföljelse som de onda bedriver gentemot Kristi Kyrka, och rättfärdig förföljelse som Kristi Kyrka bedriver gentemot de onda.”

Vi kommer återkomma till Augustinus. Men låt oss redan notera att saker verkligen förändrades på 300- och 400-talen. Vi kommer nu se hur karismaktivism bevarades hos några inflytelserika kyrkoledare, men när tiden fick blev detta väldigt svårt: istället flyttades det över till helgon och rebeller (a.k.a. protestanter). Situationen blev väldigt lik den i Gamla Testamentet, där det religiösa ledarskapet efter ett tag blev riktigt dåliga på att husera den Helige Ande, medan de förföljda profeterna stod upp för sanningen.

Charismactivism kommer ut 2016. Förmodligen.