Livet är som en spegelsal

Läs: Salomos Vishet 11:22-26,  Filliperbrevet 3:7-14, Matteusevangeliet 19:27-30, Psaltaren 25:4-11

Livet är som en spegelsal, ni vet såna där som finns på tivoli. Där finns speglar som gör en tjock, speglar som gör en långsmal, speglar som ger dig stora händer eller ett stort huvud, speglar som förlänger skägg och förstorar tår, som gör din näsa till en potatis och dina öron till trollöron.

I Livet är dessa speglar människorna vi möter. Det sägs att det tar extremt kort tid för oss att bilda den uppfattningen om en annan människa som kommer styra hur vi umgås med den sen. Det handlar om sekunddelar. På ngr sekunder har den spegel bildats som den människan kommer hålla upp mot dig. Den bilden kan förstås förändras, men du har redan sett dennes spegelbild av dig, och det vi en gång sett försvinner aldrig – även om vi inte minns det.

Den bild vi ser är ibland bra för oss, det finns goda människor som bara vill väl och som kan visa dig en spegelbild som är sann. En riktig spegel utan förvrängningar. Andra visar en bild av oss som är bättre, vackrare, mer perfekt än vi egentligen är. Men många gånger är sådan uppskattning temporär – jag gillar dig nu men snart går förälskelsen över och då slänger jag dig på soptippen, eller jag tycker om dig om du gör si och så. Vissa bilder är dimmiga – vi vet inte riktigt om dessa människor bryr sig om oss för de speglar oss inte. Ibland möter vi människor som har för mycket med sig själva för att ens se oss.

Det är ingen fel att det är såhär, varje människa ser andra människor utifrån vad hon varit med om i sitt liv. Den spegel som hon vänder till andra är henne själv. Den bild du ser i den spegel som den andre håller upp är byggd av den andres liv och erfarenheter och de spegelbilder som andra visat henne.

För många av oss har andra människors spegelbilder av oss fått att se på oss själva som mindre värda än andra, och vi får den bilden bekräftad av alla speglar som nya och gamla människorna håller upp mot oss. Så går vi genom livet och känner oss mindre, och tror att vi är sämre, fulare, dummare, mindre vackra, jobbiga, för tjocka, för smala, för att duga.

En sådan självbild förlamar och dödar. För vissa leder den till döden rent bokstavligt, andra dör bara lite lite varje dag av sin oförmåga att följa sina drömmar, handla i hoppfullhet, tro på människor. Vi är ju för fula, för dumma för… jag vad som helst, så vi borde inte ens existera.

 

Nåd och tjänst

Det är denna veckas tema i kyrkans kalender.

Och det kommer fram vackert i hur dagens texter kompletterar varandra. En mening från psaltartexten som jag inledde med summerar det:

Allt vad Herren gör är nåd och trofasthet mot dem som håller hans förbund och hans bud.

Och den gammaltestamentliga läsningen från Salomos vishet berättar för oss att:

Vi är inte stora

Snarare som daggdroppar från där Gud är

Men samtidigt så viktiga

För han har skapat oss

Och han skulle inte skapa och underhålla

Ngt han tycker illa om

Du skulle aldrig gett gestalt åt något du hatade.

I de orden finns stor tröst och upprättelse. För de säger emot alla de där spegelbilderna vi fått se. Du ska och borde existera, för Gud skulle inte skapat dig om du inte vore värd att existera!

Du är viktig och värdefull!

Detta är nåden. Vi måste inte prestera. Vi får den ändå!

Men vi får också en inbjudan till aktivitet. Ur acceptansen att vi är värdefulla, viktiga och hela, trots att vi inte känner oss som så, och trots att alla människors spegelbilder gett oss tron att vi inte är det, ur den acceptansen kommer ny energi och aktivitet.

Och vad är det vi får höra då?

Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.

Är det ett krav? Nä, det är som ett konstaterande. Du kan vinna hela världen – få se förvrängda bilder av dig själv i massa människor – men förlora din själ. Vad tjänar det till?

Snarare är det tillåtet, ja uppmuntrat, att lämna all de människor som ger dig falska speglingar av dig. Som bygger upp din självbild skevt genom sina förvrängda bilder. Kanske du inte kan lämna dom bokstavligt, de kan finnas i din närmaste familj, på ditt jobb, i skolan. Men du behöver inte se dig själv i deras spegelbilder.

De speglar de håller upp mot dig är deras egna liv och självbild. Du kan se det för vad det är och istället titta på Gud och den spegel han håller upp mot dig.

En Gud som aldrig skulle gett gestalt åt något han hatade.

En Gud som inte lägger vikten vid vad du gör eller hur du är utan ser dig och älskar dig!

Det enda du behöver göra är att se på Gud, ta emot hans kärleksförbund, och besvara hans kärlek genom att vara människa – släppa den förvrängda självbild som andra speglat dig till.

Det är inte lätt, det säger jag inte. Det är inte enkelt. Men som Paulus beskriver sin upplevelse:

Att vinna hela världen,

eller ens en egen liten hörna

Jämför jag med Jesus

Då blir det ren förlust

Då är världen som sopor

För med Jesus

Behöver du inte vinna

Du kan släppa

Prestationsångesten

Tro

Lita på

Ha tilltro

Då skapas en kontakt

Vi lär känna

I lugn delaktighet

Lidande

Död

Uppståndelse

Han griper tag

Jag sträcker mig

Längtar

Springer

Vinner

Men det enda jag gjorde vara att tro

Och besvara det Gud kallade sin skapelse till

Vi kan få del av den nåd Gud ger i Jesus Kristus. Delaktigheten ligger i att dö lite i taget, men på ett annat sätt en den död som en förvrängd självbild dödar oss med.

Den förvrängda självbilden dödar vår själ, våra drömmar, vår ande, själva livet.

Den död som Jesus bjuder oss in i är död från allt som dödar vår själ, våra drömmar, vår ande, ja det som dödar själva livet.

Det är ett lidande att släppa taget om den vi tror vi måste vara. Det lidandet delade Jesus.

Det är en död att lämna allt som drar ned oss. Den döden dog Jesus.

Men det är en fröjd att se livet komma tillbaka. Den uppståndelseresan gjorde Jesus.

Det är det han erbjuder oss.

Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.

Tänk efter vilka spegelbilder människor sätter upp mot dig och vilka som du tror på. Jämför det med Guds bild av dig.

Den Gud som aldrig skulle gett gestalt åt något han hatade.

(från en predikan av Sunniva Rettinger – 2017 – Septuagesima – Nåd och tjänst – 170212 – Lofta Kyrka – Förvrängd Självbild)