Den här delen av fördjupningsarbetet behandlar Franciskus och Klara av Assisi, och vad vi kan lära oss av dem. Tidigare under sommaren har del ett, två och tre av arbetet Gud eller Mammon publicerats som blogginlägg på Hela Pingsten.
Franciskus och Klara av Assisi
1100-talets påvedöme avspeglade allt mindre Nya testamentets tankar kring icke-ägande, och var i stället en institution med världslig makt och stort inflytande. I denna tid växer asketiska reformrörelser fram, däribland de så kallade tiggarordnarna, av vilka franciskanerna var en. Franciskanerordern var en reformrörelse inom den etablerade kyrkoinstitutionen, som betonade apostolisk fattigdom.
Franciskus av Assisi har kallats för ”Guds lille fattige” och levde 1182 till 1226. Han föddes i en rik familj och levde som ung i överflöd. År 1206, när Franciskus var 24 år gammal, lämnar han allt för att leva i fattigdom. Franciskus sökte ett avskilt och bedjande liv och betjänade samtidigt de fattiga och spetälska. Genom avsaknad av materiell egendom ville han följa i Jesu fotspår.
Så småningom bildades en klosterorder, franciskanerrörelsen, som blev godkänd av katolska kyrkan och som till skillnad från andra ordnar inte ägde någonting. De vandrade omkring och predikade för evangeliet och levde utan materiella anspråk. Nedan kommer ett utdrag och en beskrivning på hur Franciskus själv beskriver att han och hans ordenssyskon levde:
De, som kom för att omfatta detta levnadssätt, gav allt vad de ägde åt de fattiga. De nöjde sig med en mantel allena, vilken var lappad invändigt och utvändigt, och de, som så ville, hade livrep och benkläder. Och vi ville icke ha någonting annat. Jag själv arbetade med mina händer, såsom jag alltfort vill arbeta, och jag bjuder alla andra bröder att bruka flit i ett hederligt hantverk. De, som icke kan något sådant, de må lära sig ett, icke av lust till arbetslönen utan för det goda föredömets skull och till undvikande av sysslolöshet. Och närhelst man icke ger oss någon betalning, må vi ta vår tillflykt till Herrens bord, vilket han varje dag dukar åt sina fattiga, i det att vi går från dörr till dörr och tigger.
Sexton år gammal anslöt sig Klara av Assisi till rörelsen 1209 och grundade orderns kvinnliga gren. Trots att den tid de levde i inte uppskattade vänskap mellan män och kvinnor som inte var gifta med varandra, förenades dessa två i en vänskapsrelation som hade fokus på att följa Jesus in i hans fattigdom.
En av Franciskus mest kända texter är hans Solsång, där allt skapat beskrivs som familjemedlemmar, och där han tackar Gud för allt detta. Franciskus har beskrivits som en av de mest fascinerande personerna genom hela kyrkohistorien tack vare de konsekvenser hans teologi fick för hans liv och på grund av hans stora kärlek till hela skapelsen. Författaren Richard Foster beskriver att de tidiga franciskanerna ”gjorde en munter, lycklig revolt mot materialism” och att de var präglade av glad förtröstan.
Att låta oss inspireras och utmanas av människor som gått före. Jag tror att vi behöver den här typen av berättelser. Jag tror att vi behöver de som gått före, de som följt Jesus in i både fattigdom, lidande och martyrium. En av källorna till de berättelserna är kyrkohistorien. Det finns människor som på ett väldigt konkret sätt lämnat allt för att följa Jesus. Den här typen av liv har alltid varit något annorlunda, något som brutit med tidens system. Franciskanerna var en radikal reformrörelse inom kyrkan.
Vi behöver den typen av rörelser också idag. Människor som vägrar gå med på att pengar är viktigare än människor. Grupper av människor som lever annorlunda.
Det är så lätt för mig att tänka att det fungerade för Jesus och hans lärjungar att leva omkringvandrande utan fast bostad eller ägodelar, för att det var en annan tid. På samma sätt frestas jag ibland att tänka på Franciskus av Assisi, jag försöker kontextualisera och gör hans berättelse till något vackert och småmysigt att lära av, något som fungerade på medeltiden men som idag bara är bilder av fåglar och träd. Men den typen av liv har alltid varit annorlunda. Franciskus var rik innan han lämnade allt. Jesus avstod himmelsk härlighet.
En bön jag har är att jag aldrig ska låta dessa berättelser bli gulliga historier, utan fortsätta söka Guds rike, att lära mig ge upp allt för Kristus, att förstå vad helig dårskap innebär. Var hamnar jag om jag slutar brottas med mitt ägande, så länge jag äger något? Låt oss be att det inte ska få stanna här, utan att vårt lärjungaskap ska få beröra vårt ägande eller icke-ägande hela livet.
Helig ande kom, ja kom.
Helig ande, du är vår hjälpare, våran vän.Ge oss mod att inte blunda,
våga leva annorlunda.
Du är med,
ja du är med oss.Jesus, din är makten, genom allt
såsom du har lovat oss.(Ur Mod – Ellen Vingren)
Micael har tidigare skrivit om Franciskus här.
Hela Pingsten 
Hej!
Frågan är, tycker jag, att leva för Jesus och följa den Helige Andes personliga ledning för var och en. Sedan är så klart att vi har skyldigheten att administrera på ett klokt och ej egoistiskt sätt. Att sälja överflödet och ge… att offra det man har om Jesus ber om det. Det är som sagt först och främst, tror jag en fråga om att lyssna noga och lyda den Helige Anden. Den konkreta kallelsen i detalj kan vara olika för var och en. Och det finns gemensamma kallelsen som att berätta om Jesus och bidra att människor lär känna Jesus genom våra kärleks handlingar, liksom att hjälpa utslagna, sjuka, fångna och i olika nödsituationer. Allmän vänlighet, men framförallt viskningarna, tankarna från den Inneboende i oss. Lättare sagt en gjort att alltid uppfatta och sära hans tankar och ledning från ”mina egna” eller fiendens. Inte mindre svårt om man lider av ADHD och det sprutar just av tankar.
Vi är i vilket fall välsignade och hjälpta. Och jag önskar er framgång… i att tjäna den Helige.
GillaGilla
Emma!
Absolut, om DHA leder en människa att lämna det materiella bakom sig, så ska han göra så. Det är inget unikt utan förekommer även idag, både de som följer Jesus exempel eller lämnar allt av andra orsaker. I MSM betecknas de som ”hemlösa”.
GillaGilla