Enhet som Kristi kropp

Förra månaden skrev jag ett blogginlägg om ekumenik på det lite större planet, mellan kyrkor, och i dag ska jag ta det ett steg djupare – till enheten mellan oss som kristna.

Du har säkert läst bibelstycket om hur vi alla är en del av Kristi kropp, olika lemmar med olika funktioner och syften och att vi alla kompletterar varandra. Men lever vi verkligen så?

I många kristna kretsar upplever jag att det finns något som liknar en ”andlig elit”. Det är inget som uttalas, men underförstått ligger det där och gror i församlingen – och det är så nedbrytande. Olika samfund betonar olika gåvor nästintill ohälsosamt mycket.

Vikten på tungotalet inom den karismatiska rörelsen är en sådan företeelse.

Francis Chan är en av mina största förebilder bland andliga ledare. Han är bra rotad i Bibeln och är inte rädd för att komma med radikala budskap, men gör det oftast väldigt bra på ett ödmjukt sätt – särskilt i sina predikningar. Jag kan lätt fastna framför Youtube-klipp från hans predikningar i timmar och särskilt ett av dem har satt sig extra hårt på mitt hjärta för tillfället. Ett klipp som jag återkommer till flera gånger i veckan, för att påminna mig:

Just tungotalet är något som jag själv har brottats med. I början såg jag det som ett kvitto på att vara kristen ”på riktigt” och när jag väl fick gåvan var jag nästan rädd för att använda den. Den blev kopplad till en prestation, att jag var tvungen att prestera fram ett bra tungotal. När jag nu, mycket tack vare klippet, har landat i att se det mer som bara en av många gåvor och läst i Bibeln om vad som faktiskt står om tungotalets gåva, så känner jag en sådan enorm frid och frihet – tungotalet är för min egen personliga relation med Gud:

”Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter. Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger upp, förmanar och tröstar. Den som talar med tungor bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen.” (1 Kor 14:2-4)

Vad som är än allvarligare än att jag hade en skev bild av tungotalets betydelse är dock vart jag fick den ifrån. Vi som kyrka verkar ha svårt att se till olika människors gåvor och vissa gåvor prioriteras, nästan som på automatik, högre än andra.

Det gäller inte bara de andliga gåvorna, utan också andra talanger.

Är du musikalisk är det lätt att engagera dig i en församling, du går med i ett lovsångsteam och får ära och berömmelse från scenen. Är du bra på att tala likaså, du kan hålla andakter eller leda gudstjänster.

Men vad gör vi med alla män och kvinnor som lever för bön? Alla bullbakare till kyrkfikat eller vaktmästaren som ser det som sin uppgift att hålla ordning i kyrkan? Hur får vi dem att känna sig uppskattade och som lika viktiga delar av Kristi kropp?

Sanningen är, det gör vi nog inte. Det är inte så konstigt – ju synligare du är desto mer uppmärksamhet drar du till dig – men om det är någon plats som borde vara bra på att se de osynliga så är det kyrkan!

Vad är då lösningen? Många på den här bloggen förespråkar ofta husförsamlingar istället för stora kyrkobyggnader och strukturer, och det tror jag är en avgörande del. En större del av Sveriges kristenhet måste hitta tillbaka till enklare förhållanden, där församlingen verkligen blir som en familj och där alla får utvecklas i sina gåvor i mindre grupper.

Där hela församlingen får be för varandra och öva sig i att predika Guds ord för varandra eller prisa Gud med sång istället för en pastor eller lovsångare på en scen. Ledare är inte fel men de ska vara herdar och leda med sina liv. Problemet i vår kyrkokultur är att gudstjänsten utformas som en show, och vi måste hitta tillbaka till det som Gud från början hade tänkt att en församling skulle vara. En familj.