Den lidande messias

Långfredagens kväll är inne när jag skriver denna betraktelse. En fråga väcks, trots att jag vet svaret. Lider verkligen Gud? Spontant vill man säga nej. Gud är ju liksom upphöjd över det mänskliga lidandet, tänker vi. Det blir tydligt under påsken att så inte är fallet. Vi läser idag runt om i kyrkorna om våndan, smärtan och kvalen han led inför sin död. Redan 700 år i förväg förutsägs Jesus lidande av profeten Jesaja. Det finns nog ingen text som rör mig så djupt som denna, från inledningen av det 53:e kapitlet.

”Som en späd planta sköt han upp inför honom, som ett rotskott ur torr jord. Han hade varken skönhet eller majestät. När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” 

Jesaja 53:2-5


Det här är otroligt förtätade ord med så mycket innehåll inbakat på några få rader. Så mycket här är häpnadsväckande. För det första – han var ful! Va? Det känns nästan hädiskt att säga, men det står så. Det är långt ifrån den vita, vackra Jesus vi oftast ser avbildad i konsten. Är det inte typiskt människan att vilka försköna? I själva verket var han ”en smärtornas man, förtrogen med lidande”. Den beskrivningen rör mig till tårar. Ofta är det när vi lider som Gud känns som allra längst bort, men tänk om det är precis tvärtom? En hel del tyder på att det kan vara så. Jesus ropar på korset: min Gud, varför har du övergivit mig? Jag hämtar tröst i att Gud själv förstår vår känsla av övergivenhet. Genom hans sår – dvs genom hans lidande – kommer det största helandet av alla. Till syvende och sist är det så att jag kan tro i en lidande värld för att min frälsare led för den. 

”På en avlägsen höjd
stod ett grovt dystert kors
symbolen för smärta och skam
Men jag älskar det kors
där vår Herre för oss
blev till döden en smärtornas man

I det urgamla kors
av Guds blod färgat rött
en underbar skönhet jag ser
Ty det är på det korset
han lidit och dött
Han som frälsningens nåd åt mig ger

Jag vill älska det urgamla kors
i dess kraft ska jag segra till slut
Jag omfamnar det heliga kors
tills mot kronan jag byter det ut”

The old rugged cross,
text och musik: George Bennard

Bilderna i inlägget är egna alster


Kategorier: Etiketter: , , , , , , ,

Vad tänker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s