Lovsång vs psalmer

image

På en konferens i USA för några månader sen anklagade en gubbe den karismatiska rörelsen för att vara demonisk och sa att de flesta som tror på Andens mirakulösa gåvor inte är kristna, och som argument för detta sa han bland annat att karismatikers lovsångsstill är ”mindless emotional hysteria”, medan hans egen sångstil, psalmerna, uttrycker ”deep theology”. I en kritik av hans påståenden sammanfattade jag hans musikteologi med orden ”Hymns rock, rock sucks”.

En betydligt sundare och nyanserad kritik av modern lovsång ges av Sune Fahlgren, lärare på THS. Han menar att lovsång speglar tidsandan i det att den står för individualism och konsumenttänk – där lovsångsledaren står i centrum för att förmedla inte först och främst ett budskap utan en känsla till församlingen. Fahlgren spårar detta tillbaka till den nypentekostala rörelsens betoningar på att uppleva Anden, men ifrågasätter om detta verkligen är en bra sångform för kyrkan då det snarast handlas om ”McDonaldisering”.

Det finns dock många problem med Fahlgrens resonemang. Först och främst klumpar han ihop Vineyard och trosrörelsen genom att kalla dem ”den nypentekostala rörelsen” utan åtskillnad, vilket är märkligt eftersom det är två helt skiljda rörelser. Vineyard var pionjärer för modern lovsång, vilket de ärvde av Jesusrörelsens frälsta hippies. De drevs av en längtan att inte bara sjunga om Gud utan till Honom, att inte bara predika med toner utan att faktiskt tillbe som Bibeln uppmanar oss till. Men John Wimber, Vineyards grundare, oroades av kommersialiseringen av lovsångsindustrin och lobbade faktiskt för att lovsångsteamet skulle stå längst bak, något som inte gick igenom (inte minst av praktiska skäl).

Fahlgren missar också att psalmer och alla andra former av lovsång också speglar en tidsanda – i regel en tid som väldigt få kan relatera till och som faktiskt kan vara ett hinder för evangelisation. Psalmer är ofta svårsjungna, gammalmodiga och ibland svårförståeliga. Och de saknar känslor. Fahlgren verkar anta att så fort en sång inte bara förmedlar teologi utan känslor så är det McDonaldisering, men jag skulle hävda att det är just känslor de bibliska psaltarpsalmerna verkligen ville frammana.

Låt oss titta på fördelar och nackdelar med båda sångsätten:

PSALMER
+God, genomtänkt teologi från århundraden tillbaka på massor av teman, tar upp smärta och lidande i högre utsträckning än lovsånger
+Ingen lovsångsledare, församlingen sjunger tillsammans, tilltalar äldre
+Standardisering genom psalmböcker
-Gammalmodiga och mossiga, ofta svåra att sjunga
-Svårt att bli känslomässigt engagerad, tillbedjan blir endast en intellektuell inställning
-Psalmböcker kan bli begränsande

LOVSÅNG
+Passion, engagemang, känslomässig tillbedjan som involverad hela människan
+Tilltalar yngre och är ofta enklare att sjunga, fler kan vara med och spela och leda
+Ingen standardisering, nya sånger kan introduceras lätt
-Teologin i sångerna kan bli väldigt enkelspårig
-Kommersialisering, fokus på lovsångsledare, show med massa dyra effekter och instrument
-McDonaldisering, går ut på att jag som individ ska konsumera känslokickar

Jag skulle säga att lovsången vinner denna episka strid, för jag tror dess minustecken går att åtgärda i kontrast till psalmernas minustecken som (förutom när det gäller psalmböckerna) känns inbyggda i själva sångstilen. Vi bör be församlingar se över vilka sånger som används och ha en större tematisk bredd. Vi bör betona att lovsång per definition inte går ut på att ta emot utan att ge till Honom (tror de flesta pastorer är överens om det). Och bort med alla dyra grejer, I say ha en gitarr och en plastlåda som trumma och go for it, inget onödigt spackel och inga färgade strålkastare och trams.

När jag var i Sydafrika mötte jag den perfekta lovsången. Jesusrörelsen fick ju influenser från den afrikanska och karibiska lovsångsstilen, som är mycket känslobaserad och glädjefylld. Här körde man mycket a Capella, en person vilket i praktiken kunde vara vem som helst börjar sjunga och så fyller de andra på som en gospelkör. Ledaren är alltid en eller två takter innan så att det blir kanon. Inga instrument behövdes och alls engagerades passionerat. Och teologin var bred helt enligt psalmisternas önskemål. Så vad sägs, kanske blir allt bäst om vi sjunger som afrikaner?

About Micael Grenholm

Charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Youtubing at Holy Spirit Activism. Love revival, justice, evangelism and kiwis.

Posted on 9 december, 2013, in Bön och tillbedjan and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink. 5 kommentarer.

  1. Jag tycker du har en poäng men hur kan man inte bli känslomässigt engegerad av textrader som ”Saliga visshet, Jesus är min” och ”då brister själen ut i lovsångsljud, O store gud”? Jag tycker du missar mellanformen Micael, nämligen Bibelkörerna. Vineyardrörelsen har en stark kontroll av de lovsånger man släpper officiellt. Där ska nämligen pastor gå in och kolla teologin (enligt polcyn för antagande av nya sånger till Vineyard Records). Jag har mycket lättare för Vineyardlovsång än för Hillsongstilen. Det jag har upptäckt med den senare typen är att oftast upprepningen blir nästan som ett mantra.

    Gilla

    • Hej broder! Absolut, ovanstående är förstås generaliseringar, men det Sune Fahlgren och John MacArthur kritiserar är just känsloaspekten av lovsånger, något jag invänder emot. Sen är jag ju uppväxt i Svenska kyrkan och åtminstone där är det väldigt sällsynt med känslomässigt engagemang även i de häftigare psalmerna, vilket är synd.

      Gilla

  2. Hej Micael. Jag vill bara nämna att lovsångskörerna inte bara kom ur Jesusrörelsen, utan även i den samtida karismatiska väckelsen på 70-talet, alltså ca 10 år före Vineyard. Det var mycket lovsång på 70-talet!
    Nuförtiden är det många församlingar som inte längre använder psalmböcker utan lägger upp alla sånger och psalmer på väggen. Det motverkar den olyckliga uppdelningen mellan psalmsång och lovsång. För övrigt är det ju så att i de gamla väckelsesångerna från 1800-talet finns mycket av både känslor och tillbedjan.

    Gilla

  3. Bra skrivit! Och, varför kan vi inte ge Wimbers förslag om att ha lovsångsteamen längst bak (eller vid sidan) en chans? Om lovsång verkligen handlar om Gud, är inte detta några problem. Problemet med att ha musikledarna längst fram, är att det inte har någon som helst förankring i kristen gudstjänstsorganiseration under 1900 år. Kanske finns det en anledning? Kanske för att annat bör ha vårt synfälts fokus under lovsången? Kanske skulle det också förändra hur lovsången uppfattades, och dra denna bort från eventuella kopplingar till rockkonserter.
    Johannes

    Gilla

  4. Simon Lundström

    Varför en sådan falsk dikotomi?
    Varför inte sjunga lovsånger som grundar sig på Psaltaren?

    Ta tex bandet Page CXVI som gör väldigt intressanta adaptioner av klassiska sånger med ett modernt stuk. Kings Kaleidoscope gör även liknande grejer och det tilltalar mig oerhört mycket. Bästa av psalmsång och lovsångstuket på en gång.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: