Lovsång vs psalmer

På en konferens i USA för några månader sen anklagade en gubbe den karismatiska rörelsen för att vara demonisk och sa att de flesta som tror på Andens mirakulösa gåvor inte är kristna, och som argument för detta sa han bland annat att karismatikers lovsångsstill är ”mindless emotional hysteria”, medan hans egen sångstil, psalmerna, uttrycker ”deep theology”. I en kritik av hans påståenden sammanfattade jag hans musikteologi med orden ”Hymns rock, rock sucks”.

En betydligt sundare och nyanserad kritik av modern lovsång ges av Sune Fahlgren, lärare på THS. Han menar att lovsång speglar tidsandan i det att den står för individualism och konsumenttänk – där lovsångsledaren står i centrum för att förmedla inte först och främst ett budskap utan en känsla till församlingen. Fahlgren spårar detta tillbaka till den nypentekostala rörelsens betoningar på att uppleva Anden, men ifrågasätter om detta verkligen är en bra sångform för kyrkan då det snarast handlas om ”McDonaldisering”.

Det finns dock många problem med Fahlgrens resonemang. Först och främst klumpar han ihop Vineyard och trosrörelsen genom att kalla dem ”den nypentekostala rörelsen” utan åtskillnad, vilket är märkligt eftersom det är två helt skiljda rörelser. Vineyard var pionjärer för modern lovsång, vilket de ärvde av Jesusrörelsens frälsta hippies. De drevs av en längtan att inte bara sjunga om Gud utan till Honom, att inte bara predika med toner utan att faktiskt tillbe som Bibeln uppmanar oss till. Men John Wimber, Vineyards grundare, oroades av kommersialiseringen av lovsångsindustrin och lobbade faktiskt för att lovsångsteamet skulle stå längst bak, något som inte gick igenom (inte minst av praktiska skäl).

Fahlgren missar också att psalmer och alla andra former av lovsång också speglar en tidsanda – i regel en tid som väldigt få kan relatera till och som faktiskt kan vara ett hinder för evangelisation. Psalmer är ofta svårsjungna, gammalmodiga och ibland svårförståeliga. Och de saknar känslor. Fahlgren verkar anta att så fort en sång inte bara förmedlar teologi utan känslor så är det McDonaldisering, men jag skulle hävda att det är just känslor de bibliska psaltarpsalmerna verkligen ville frammana.

Låt oss titta på fördelar och nackdelar med båda sångsätten:

PSALMER
+God, genomtänkt teologi från århundraden tillbaka på massor av teman, tar upp smärta och lidande i högre utsträckning än lovsånger
+Ingen lovsångsledare, församlingen sjunger tillsammans, tilltalar äldre
+Standardisering genom psalmböcker
-Gammalmodiga och mossiga, ofta svåra att sjunga
-Svårt att bli känslomässigt engagerad, tillbedjan blir endast en intellektuell inställning
-Psalmböcker kan bli begränsande

LOVSÅNG
+Passion, engagemang, känslomässig tillbedjan som involverad hela människan
+Tilltalar yngre och är ofta enklare att sjunga, fler kan vara med och spela och leda
+Ingen standardisering, nya sånger kan introduceras lätt
-Teologin i sångerna kan bli väldigt enkelspårig
-Kommersialisering, fokus på lovsångsledare, show med massa dyra effekter och instrument
-McDonaldisering, går ut på att jag som individ ska konsumera känslokickar

Jag skulle säga att lovsången vinner denna episka strid, för jag tror dess minustecken går att åtgärda i kontrast till psalmernas minustecken som (förutom när det gäller psalmböckerna) känns inbyggda i själva sångstilen. Vi bör be församlingar se över vilka sånger som används och ha en större tematisk bredd. Vi bör betona att lovsång per definition inte går ut på att ta emot utan att ge till Honom (tror de flesta pastorer är överens om det). Och bort med alla dyra grejer, I say ha en gitarr och en plastlåda som trumma och go for it, inget onödigt spackel och inga färgade strålkastare och trams.

När jag var i Sydafrika mötte jag den perfekta lovsången. Jesusrörelsen fick ju influenser från den afrikanska och karibiska lovsångsstilen, som är mycket känslobaserad och glädjefylld. Här körde man mycket a Capella, en person vilket i praktiken kunde vara vem som helst börjar sjunga och så fyller de andra på som en gospelkör. Ledaren är alltid en eller två takter innan så att det blir kanon. Inga instrument behövdes och alls engagerades passionerat. Och teologin var bred helt enligt psalmisternas önskemål. Så vad sägs, kanske blir allt bäst om vi sjunger som afrikaner?