Rumänsk väckelse på husförsamlingsgudstjänsten

Nu pågår stridslarm och rykten om krig i östra Europa men just på grund av detta tänkte jag bjuda på lite goda nyheter istället. Som flera av er vet är jag ansvarig för en gudstjänstform i min församling som vi kallar ”Gå ut – kom in”. Alternativt ”Kom in – gå ut”. Det går helt enkelt ut på att vi är ute lika mycket som vi är inne. För de tidiga kristna var evangelisation något som hela församlingen deltog i, och vi vill inte vara sämre så vi beslöt oss för att ha gudstjänst både på gatan och i hemmen.

 

Av dessa två varianter är ”Gå ut – kom in” min favorit eftersom vi påfallande ofta har fått ta med oss folk in som vi mött ute. Så skedde också igår. En efter en kom rumänska tiggare till vårt kaffebord. Bland annat Christi och hans fru Alina (som ju inte är tiggare längre), och flera av dem som jag träffat på Stadsmissionens natthärbärge. De tog glatt emot vårt fika och då jag hade farfars gamla gitarr med mig sjöng vi Oh when the saints och Amazing Grace tillsammans.

Fler och fler rumäner kom och till slut var det ca 20 stycken där. En ny bekantskap var Denisa Cantaragiu. Hon har studerat till frisör i Storbritannien med hjälp av sin mors besparingar, men pengarna tog slut innan hon hann göra klart utbildningen. Uppgiven sa hon att hon nu skulle göra som alla andra och tigga pengar i Sverige, för det fanns inga jobb i Rumänien. Jag sa att jag skulle kolla på möjligheterna för henne att få jobb på nån salong här, något som gjorde hemme upprymd och hon bad mig sprida vidare hennes bild och historia.

 

Plötsligt var klockan 16:00 så jag ropade att nu var det dags att gå hem till mig för bön och predikan, och bad Christi översätta. Så vi vandrade hem till mitt kollektiv, och jag kommer aldrig glömma mina kollektivkamraters uppsyn när de stod i hallen och välkomnade person efter person efter person utan ände – som The Hobbit ungefär. Vi fyllde vardagsrummet till bredden och då nyss nämnda kollektivkamrater hade haft en fest kvällen innan medan jag var ute med Pannkakskyrkan så hade vi massa chips och godis på lager. Jag tog fram allt och bad våra gäster att ta så mycket de kunde. De blev överlyckliga.

Jag tog gitarren igen och sa att vi skulle be kort innan lovsången, och då kastade sig hela församlingen ner på knä och bad högljutt i mun på varandra i fem minuter. Det var riktigt mäktigt. Jag delade ut lite sånghäften och sjöng några engelska låtar, men få av dem som ens förstår engelska kan läsa det, så till slut körde vi Oh when the saints igen. Alla började klappa händerna och jubla.

Sen predikade jag om Sak 9:9-10, om att Jesus är den ödmjuke Konungen som förstör krigets vapen, som har mer makt än Pontius Pilatus inte trots utan på grund av att han rider på en åska och vägrar använda våld. Jesus har makt att uppväcka döda och befria de förtryckta. Christi översatte alltihopa och budkapet gick hem, att döma av alla ”amen” och ”halleluja”.

Sen bad vi igen, för jobb för de som behöver det, hem för dem som behöver det, helande för de som behöver det, och att vi alla ska få kraft att föra andra människor till Jesus, bota sjuka och hjälpa de som har det svårt. Alla bad passionerat, ståendes. Dessa pingstvänner vet hur man ber. Vi delade även vittnesbörd när person efter person vittnade om hur Gud hade räddat deras liv, helat deras barn och gett dem hjälp i nöden.

Många rumänska tiggare går redan i kyrkorna på söndagar, så det här är inget unikt för oss. Men eftersom vi är en liten husförsamling blir de mer synliggjorda och får större chans att handla och vara delaktiga. Många större församlingar har tyvärr en passivitetskultur där man förväntas vara publik 80% av tiden, medan småskaliga husförsamlingar kännetecknas i högre grad av 1 Kor 14:26. De här människorna behöver bli tagna på allvar, de behöver bygga relationer med svenskar och de behöver hjälp att komma in på skolor, arbetsförmedling och kyrkor. Så nästa gång ni har gudstjänst, bjud in den rumänska väckelsen.