”Om en man gav allt för kärleken? Vem skulle ringakta honom?” (Höga visan 8:7)

Vad har du för rätt?

Det var en gång en grupp människor som dog. En brokig skara. Fattiga, rika, ljushyade, mörkhyade, Svenskar, Amerikaner, unga och gamla. Det dom hade gemensamt var att ingen av dom var nöjda med sina liv. Dom hade lidit, erfarit fattigdomsproblem och rikedomsproblem, lidit av utanförskap och rasism, haft sjukdomar i familjen och känt mindrevärdeskomplex. De hade blivit utsatta för en det ena en det andra. De kände skam och skuld och ångrade saker dom gjort. Helt vanliga människor helt enkelt.

Dessa dog och inför Gud fick dom se sina liv och Gud visade dom vad dom gjort fel och rätt och undrade vad de tyckte om saken.

Men flera av dom blev arga.

”Ja, jag stal det där brödet men jag var ju fattig! Vad vet du om hur det är att vara hungrig?!” sa en.

”Men alltså! Det där karriärlyftet var ju så frestande! Jag skulle få massor med makt! Vad vet du om att få ett erbjudande du inte kan stå emot?!” sa en annan.

”Klart man måste ta lite risker,” sa en annan. ”Man måste satsa lite för att vinna. Det var ju tråkigt att dom där andra kom i kläm. Men vad vet du om att hoppa och lita på att allt ska lösa sig?!”

”Ok jag erkänner, jag var elak. Men det var för att de mobbade mig i skolan. Vad vet du om att bli hånad?!”

”Ja jag slog mina barn. Det gjorde jag bara för att min lärare slog mig! Vad vet du om hur det är att vara illa behandlad av auktoriteter?”

”Klart jag dödade den där skitstöveln som berättade mina hemligheter. Vad vet du om att bli uthängd naken?!”

Dom tyckte inte att Gud hade rätt att påpeka vad dom gjort för fel. För allt har en anledning och Gud vet ju inte hur det är att vara människa. Gud vet inte hur det är att lida

Först blev Gud tyst.

Sen lyfte han ett finger och pekade på sin högra sida och sa lugnt:

”Jesus Kristus född som människa ÄR min kärlek. Och kärlek är lidande. Om en man gav allt för kärleken? Vem skulle ringakta honom?”

…

Om någon säger att han älskar oss, så krävs det av den människan att han kommer till oss och delar vår smärta och vår nöd. Lider med oss. Det gjorde Jesus. Han gjorde det för oss. För att visa vår väg, för att vara med oss, en av oss.

”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” Läste vi i evangelietexten (Markus 10:32-45)

Vi går nu in i fastan. Fyrtio dagar till påsk. Fyrtio dagar till korset. Fyrtio dagar av öken.

Det är en svår tid men också uppbyggande. Den böjar i vånda. Avslutar i uppståndelse.

Däremellan kommer död.

Alltihop springer ur lidande. Det är därför det heter Kärlekens väg. Kärlek är lidande. Den som inte lider älskar inte.

Vi börjar med att tala om Våndan. Sen Döden, sist Uppståndelsen.

Våndan

Jesus vandrade i fyrtio dagar i öknen innan han började sitt arbete på jorden. Det är därför vi har fyrtio dagars fasta innan påsk.

När vi läser texten om Jesus ökenfasta tar det fem minuter. Så vi kan tro att Jesus var där i fem minuter. Och djävulen kom och sa

”Hej Jesus, kan vi leka?”

Och Jesus säger ”Hej där.”

”Skulle inte du vilja ha lite bröd? Kan du inte göra en semla av den där stenen?” (ok han sa inte semla). Och Jesus tittar på honom lite frågande.

”Jasså, du har ingen lust med det? Okidoki!”

”Men du, kan du inte pröva att hoppa från den där klippavsatsen? Du vet att du inte kan göra illa dig, du har ju skyddsänglar, eller hur? Nähä, ingen lust med det heller?”

”Men du kan väl falla ned och dyrka mig så ska jag ge dig herraväldet över hela jorden. Det är väl rätt häftigt? Eh ok, du är tråkig, vet du det? Jag går nu, har ingen lust att leka med dig längre.”

Det är kanske sån bild vi har av Jesus frestelse i öknen. Den Gud som haft ett sådant möte med djävulen har väl ingen rätt att säga något om oss. Han har ju ingen aning om hur svårt det är att vara människa?!

Men så var det inte. Om vi sätter oss in i vad det står får vi vet att Jesus blev så hårt testad att änglarna och djuren fick komma och ta hand om honom efteråt. Det som menas är att han erfor allt en människa erfar och lite till. I sin ökenfasta blev han testad och frestad till bristningsgränsen. Dag och natt. Han blev prövad till frukost, till lunch, till middag, mitt i natten.

Så ingen kan säga att han inte varit hungrig, eller frestad att ta dumma kliv och göra dåliga saker. Men han stod på sig. Han gjorde det för oss. För att visa vår väg, för att vara med oss, en av oss.

Det finns ett talesätt som jag hörde häromdagen. En människa förändras inte för att hon ser ljuset. Hon förändras när hon känner hettan.

Jag tror inte att Jesus behövde förändras. Men jag tror att han kände hettan. Däremot behöver vi förändras.

Inte för att vi inte är perfekta och älskade av Gud så som vi är skapade, utan för att Gud älskar oss så mkt så att Han inte vill låta oss vara förvrängda spegelbilder av vad vi egentligen är, eller dolda under lager på lager av attityder och skam och skuld och allt annat som vi själva och andra lagt på oss.

I prövningen, i fastan kan vi se ljuset. Men det är först i hettan vi kommer förändras.

Döden

Jesus avslutade sitt liv som människa med att dö. I total hetta. Sönderbränd av livet, så att säga.

I dagens text läser vi hur han redan när han börjar styra sina steg mot Jerusalem en sista gång vet vad som kommer hända. Han går med raka kliv direkt till sin undergång.

Väl där kommer han att bli mobbad och slagen och uthängd naken inför allas åsyn. Han vet hur det är att vara utsatt.

Men han blir inte bitter. Han tar emot gliringar, hugg och slag utan att kräva revansch. Han dör totalt utlämnad, han känner det till och med som om Gud har övergett Honom. Men det näst sista han säger är ”Förlåt dom, dom vet inte vad dom gör.”

Jesus dör en fysisk död. Han gjorde det för oss. För att visa vår väg, för att vara med oss, en av oss.

Men måste vi vänta tills vi dör fysiskt innan vi kan gå i Hans fotspår?

Paulus skriver i brevet vi läste (2 Kor 5:14-21) att ”Om en dött för alla – har alla dött”

Vad betyder det? Paulus förklarade det i samma andetag. ”Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus”

Världen var bortvänd från Gud. Det är faktiskt själva definitionen av synd. Man vänder sig bort av både det ena och det andra skälet. Som människorna i berättelsen jag började med vände sig bort från Gud för att de trodde att han inte förstår. Dom, och vi, ser på Gud med mänskliga ögon, dömer honom efter mänskliga mått. Då ser vi inte hans kärlek.

Vad Gud gjorde i Jesus Kristus är att ge allt för kärleken. Han kom hit till jorden och blev människa. Levde bland oss och erfor hela spektrat av vad det är att vara människa. Han gjorde inga dumma saker, syndade inte, men i sin frestelse och på korset, och i alla möten med trasiga människor, erfor han mänskligheten till fullo. Och till sist dog han. Allt för att visa människorna sin kärlek. För att erbjuda försoning och bevisa att : ”Jag bryr mig inte om vad ni gjort och inte gjort, vad andra utsatt er för. Jag förstår och jag älskar.”

Det är främsta meningen med Jesu liv och död. Gud kom för att visa hela världen sin kärlek. Så att världen kunde försonas med honom, istället för att som människorna i berättelsen jag inledde med vända sig bort från en Gud de tror inte förstår.

Dö innan vi dör

detta med att gå i Hans fotspår då? Detta med att Gud inte älskar oss in i passivitet utan för förändring, rening, att Gud älskar oss så mkt så att Han inte vill låta oss vara förvrängda spegelbilder av vad vi egentligen är, eller dolda under lager på lager av attityder och skam och skuld och allt annat som vi själva och andra lagt på oss?

Kärlekens väg är en korsväg. En korsväg leder till döden.

Man skulle kunna säga att Jesus kom för att lära oss att dö innan vi dör. Det har många aspekter. För många för att gå in på här. Men död är hetta. Det är i den hettan som vår slutgiltiga rensning av lager på lager av attityder och skam och skuld sker. Hur går det till?

Jag ska läsa ett vittnesbörd från en vän:

”Jag ser en bild där Jesus går och bär korset. Och min korsbjälke ligger där på vägen som Han går.  Jag har ett val att ta upp den och gå Hans väg eller stå där förorättad och ledsen och rädd och utan tro och tillit.  Eller ta den och vandra med Honom, ge upp mitt liv för Honom.  Om jag står kvar utan att ta upp bjälken så får jag också hjälp av Jesus för att jag ber om det men jag går inte i Hans fotspår.  Och då får jag inte befrielse utan bara hjälp och tröst.

Så länge vi inte tar vårt kors måste vi lida för både våra synder mot andra och andras synder mot oss.  Och känna smärta och sorg.  Men om vi tar upp vårt kors och går med Jesus så släpper smärtan.  Han var syndfri och även om Han kände på allt var Han smärtfri därför att han dömde ingen då Han gick korsets väg.

Om jag upp ger mitt liv och mina rättigheter och går med honom så släpper smärtan. Blir jag dessutom korsfäst med honom och ber Gud förlåta alla som gjort mig illa, då kan jag överlämna min ande till Gud.  Det är stort.

Det är väl livets mening då… Och vid korsvägens slut så måste vi be Gud förlåta dem som gjort oss illa. Det kan vi för vi har följt i Jesu fotspår.  Vilken Mästare Jesus är.”

En sorts död är alltså att förlåta. Människorna i berättelsen dömde Gud med mänskliga mått och trodde att för att Han är Gud i himmelen visste han inte vad människolivet innebär. Dom blir arga på Gud. Varför? Dels för att de lidit, men kanske mest för att de inte förstår Guds förlåtelse. Gud visar inte våra fel och brister i sitt ljus för att Han dömer oss eller för att Han är oförlåtande. Men när vi inser vad vi själva gjort och vad andra gjort mot oss kommer skam och ilska upp. Vi kan inte förlåta vare sig oss själva eller andra. I den hettan känns det som att vi förtärs.

Och det är faktiskt det som händer. Så länge vi håller kvar vid vår skam och skuld förtärs vi av hettan. När vi släpper taget och dör, när vi liksom Jesus säger, till Gud och oss själv, ”Förlåt dom, dom vet inte vad dom gör” och lämnar över vår ande till Gud liksom Jesus gjorde. Då dör vi, då förlåter vi, då lämnar vi det till Gud.

Den död som Jesus bjuder oss in i är död från allt som dödar vår själ, våra drömmar, vår ande, ja det som dödar själva livet. Vi kommer ur hettan och ut på andra sidan som nya människor.

Det är ett lidande att släppa taget om den vi tror vi måste vara. Det lidandet delade Jesus.

Det är en död att lämna allt som drar ned oss. Den döden dog Jesus.

Men det är en fröjd att se livet komma tillbaka. Den uppståndelseresan gjorde Jesus.

Det är det han erbjuder oss.

Uppståndelse

Tillbaka till vår berättelse.

Jesus vet hur det är att vara hungrig, att frestas att kasta sig ut i hutlöst hopp och kränga sig fram mot världens maktkorridorer. Jesus vet om hur det är att vara maktlös inför mobbare, att bli slagen och utlämnad. Till och med övergiven av Gud. Jesus har känt på allt vad skam och skuld heter.

Och Han gjorde det för att Han är Gud, för att visa sin kärlek för oss, och för att visa oss hur vi kan dö innan vi dör. Låt oss ägna dessa fastedagar och denna påsk åt att dö. Så att vi när dagen kommer för vår fysiska död vi står redo inför Gud och förstår att inget vi erfarit är främmande för honom. För Han gav allt för kärleken. Och kärlek innebär lidande. Älskar man måste man ge allt. Det gjorde Han.

”Om en man gav allt för kärleken? Vem skulle ringakta honom?”