Himlen är vårt hemland

pexels-photo-417045

Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi honom som ska hämta oss, Herren Jesus Kristus.

Fil 3:20

Idag är det Sveriges nationaldag, och i mitt sociala medie-flöde så dyker det upp svenska flaggor och diverse firande. Hur mycket jag än tycker om att vara ledig på en onsdag, så blir jag ledsen när jag ser vurmande för nationen Sverige.

”Men vad då, är du inte glad att du bor på en plats som inte är krigshärjad eller präglad av fattigdom?” kanske någon frågar. Jo, absolut. Men som kristna är vi medborgare i Guds rike, inte i den här världens nationer. När politiska partier pratar om vikten av ”svenskhet” så är det inget jag tror på, oavsett i hur många generationer min släkt vistats på den här geografiska platsen. Min tro och tillit är inte till nationen Sverige, och min identitet är inte som svensk. Som kristna är tillhörigheten den världsvida kyrkan, som inte känner några gränser eller murar, och vår identitet är som medborgare i Guds rike, ett folk på vandring, på strävan efter det himmelska riket som varar för evigt.

Nationalstaten bygger på våld och vapen. Den som sjunger ”Du tronar på minnen från fornstora dar” hyllar en så kallad stormaktstid där envåldshärskande regenter och blodiga krig avlöste varandra.  Och redan som barn vet jag att jag tyckte att ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” var besvärligt att sjunga – för tänk om Gud skulle kalla mig till mission i ett annat land?

Det politiska system vi har idag, där partier tävlar i att ha sämsta möjliga asylpolitik, innebär att vi lägger miljarder kronor på att förhindra människor från att söka trygghet här. Vi lägger miljarder på ett försvar som tränas för att med våld och vapen upprätthålla godtyckliga gränser. Det nationalistiska system, där vi sätter vår bekvämlighet och våra begär före andra människors behov, gör att jag skäms över att ha privilegier som medborgare i nationen Sverige.

I Hebreerbrevets elfte kapitel beskrivs förebilder i tro, som levt med ett annat medborgarskap:

I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.

Hebr 11:13-16

Lite längre fram skriver också han eller hon som författat Hebreerbrevet att ”här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma.” (13:14)

Jag är uppvuxen med sånger om himlen. ”Till en stad jag är på vandring, dit där rosor aldrig dör”, ”jag är en gäst och främling, som mina fäder här” och ”Jag är en främling, jag är en pilgrim, blott en afton bor jag här” är sånger som gick varma i min pappas bilstereo när jag var liten. Ju äldre jag är desto mer förstår jag hur utmanande det här är, och jag längtar efter att vi skulle sjunga och tala mer om himlen och gudsriket, och påminna varandra om vårt sanna hemland.

När vi lever i ett så pass rikt land som Sverige är, är det lätt att bli bekväm, slå sig till ro, och sluta längta efter den upprättade skapelsen, gudsriket, den stad som Gud har grundat åt oss. I Apostlagärningarna blir den unga kyrkan anklagad för att säga att ”det är en annan som är kung, en som heter Jesus.” Så är också vi kallade att leva. En annan kung, ett annat hemland, en annan nationalitet, ett annat folk. Himlen är inte något ”där uppe”, det är något som kan få prägla våra liv här och nu, och som en dag kommer att bryta in och upprätta skapelsen fullt ut.

Som kyrka är vi är ett folk på vandring, på flykt. Jesus är den vi har satt vårt hopp till, vår trygghet, vår säkra hamn. Vi är gäster och främlingar, migranter som en dag, när himmelriket fullt ut bryter in i den här världen, kommer att vara verkligt hemma.

Jorden har ej den ro jag söker,
Nej jag längtar, nej, jag längtar till Guds stad.
Där gråter ingen, där slutar nöden,
Där bor ej synden, dit når ej döden.
Jorden har ej den ro jag söker,
Nej jag längtar, jag längtar till Guds stad.

Betty Ehrenborg och Carl Olof Rosenius

 


Jag har tidigare skrivit artikeln ”Gud eller staten” som berör liknande teman. Här finns också en trosbekännelse på temat flyktingskap och vandringsfolk.

För den som vill läsa mer om migrationstelologi och medborgarskap i gudsriket finns en fördjupande artikel av teologen Daniel D. Groody från tidningen Signum här.

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 751 andra följare

5 kommentarer

  1. Citat från Världen idag: ”Några år efter andra världskrigets slut (år 1952) skrev pingströrelsens pionjär Lewi Pethrus en sång som handlade om Guds beskydd över Sverige. Den tredje versen handlar om änglavakt vid Sveriges gränser som i ofärdstider kunde skydda vårt land från svärdet makt. Sången skrevs ungefär samtidigt som en förnyelse- och omvändelseväckelse svepte över pingtsrörelsen och över andra delar av kristenheten, bland annat i EFS-föreningar kring Pite-bygden. Sången som Lewi Pethrus skrev har rubriken ”Svenska folk du borde tacka” och har inspirerats av bibelns uppmaning: ”lovsjung honom, alla folk.” Så här lyder texten till hela Lewi Pethrus sång: 1. Svenska folk du borde tacka Gud för landet han dig gav, detta land, som såg oss födas, där en gång vi får vår grav. Där föräldrarhemmet trygga givit oss en barndom skön, där en älskad mor oss lärde bedja trosfrisk barnabön. 2. Han med fulla händer givit riklig bärgning av vårt land: bröd från slätter, malm från bergen, allt är gåvor av hans hand. Mörgrön skog och blomsterängar, sommarsol på evig snö är ju smycken som han strödde rikligt över land och sjö. 3. Satte han vid landets gränser en osynlig änglavakt, som i ofärdstider kunde skydda det från svärdets makt.”

    Varken Lewi Pethrus själv eller någon i hans omgivning kände till att den hyllade ledaren skulle bli en stor rasist många år efter sin hemgång. På 1950-talet kunde även en icke-rasist tacka Gud för sitt hemland utan att skämmas ögonen ur sig.

    Nu gäller det att få folk att sluta tala väl om himmelriket. Det kan ju uppfattas som nedvärderande för de som eventuellt kan vara på väg nån annan stans.

    Gilla

    1. Hej Hans!

      Jag förstår inte riktigt syftet med din kommentar. Jag har inte nämnt Levi Pethrus i mitt inlägg, än mindre påstått att han skulle vara rasist.

      Och jag hoppas att jag aldrig slutar tala om himmelriket.

      Allt gott!
      /emma

      Gilla

  2. Hej Emma,

    Du skriver : ”Vi är gäster och främlingar, migranter som en dag, när himmelriket fullt ut bryter in i den här världen, kommer att vara verkligt hemma.”

    Hur rimmar det med att Jesus ska hämta oss som det står i artikelns inledande bibelcitat?

    Mvh
    Ulrika

    Gilla

    1. Hej Ulrika!

      Jag tror att himmelriket är där Jesus är, så jag ser ingen motsägelse mellan att tala om att himmelriket ska bryta in och att Jesus ska komma igen.

      Allt gott,
      /emma

      Gilla

  3. Hej Emma,

    ”Vi är gäster och främlingar, migranter som en dag, när himmelriket fullt ut bryter in i den här världen, kommer att vara verkligt hemma.”

    Hur rimmar det med att Herren Jesus Kristus ska hämta oss ?

    Mvh
    Ulrika

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s