Bekymra er inte för morgondagen

Nyligen släppte organisationen Oxfam en rapport som belyste den extrema ojämlikheten i världen. Rapporten visade att världens 22 rikaste män har mer pengar än alla kvinnor i Afrika, att en procent av jordens befolkning har dubbelt så mycket pengar som 6,9 miljarder människor samt att mängden dollarmiljardärer i världen har fördubblats de senaste tio åren.

Medan vissa människor saknar näringsrik mat att äta, rent vatten att dricka och ett hem att bo i, festar andra i miljonvillor med lyxmåltider och dyr alkohol.

Det är orättvist, orättfärdigt och ondskefullt.

Världen hade inte sett ut så här om vi alla hade följt den ekonomiska undervisning som Jesus ger oss. Jag älskar hur han i sin fantastiska Bergspredikan, i Matteusevangeliet 5-7, utmanar dem av oss som samlar skatter på hög och älskar pengar. I Matteus 6:19-21 säger han:

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Och i vers 24:

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Jesu poäng är tydlig: om vi har en skatt på jorden, har vi ingen skatt i himlen. Och då kan inte vårt hjärta vara i himlen, hos Gud. För att leva Gudscentrerade liv, där vi själva och andra mår som bäst, kan vi inte tjäna Mammon – vilket är arameiska för rikedom.

Jesu ord är utmanande, rentav provocerande, för de rika. Många har argumenterat för att han egentligen inte menade vad han sa.

Frågan blir ju då varför han inte sa det han menade?

Jag skulle kunna fortsätta länge om rikas bibliska skyldighet att dela med sig. Men Jesus nöjer sig sällan med att utmana åt ett enda håll. Läser vi vidare i bergspredikan finner vi ord som lätt provocerar dem av oss som är fattiga, eller lever nära de fattiga. Med ett ”Därför” binder han samman avståndstagandet från Mammon med undervisning om att förtrösta på Gud:

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? (Matt 6:25-30)

För en medelsvensson kan dessa ord uppfattas som mysiga. Det är trevligt att jämföras med en fågel eller en blomma och höra att man inte ska bekymra sig.

Men vad är det egentligen Jesus säger här? Ska de hungriga inte bekymra sig för att få mat utan enbart hoppas på Guds intervention? Det finns faktiskt fåglar som svälter och blommor som vissnar. Att förtrösta på Gud kan låta fint och fromt, men riskerar vi inte att passiviseras i en framgångsteologisk förhoppning om att allt löser sig bara vi har en tillräckligt stark tro?

Jag tror inte att Jesus är ute efter att passivisera. I sin övriga ekonomiska undervisning är han mycket tydlig med att bön behöver kompletteras med arbete för att utmana förtryckande orättvisor.

I saligprisningarna, tidigare i Bergspredikan, kan det låta för svenska öron som att han tröstar de fattiga som hungrar efter rättfärdighet genom att säga att de är ”saliga” på ett andligt, bildligt plan. Men den arameiska termen Jesus troligtvis använde här, ashray, uttrycker ett emanciperande ”stå upp, sträck på ryggen!” De förtryckta är saliga i det att Gud ger dem kraft att bemöta orättvisor.

Jesus vill inte att de fattiga ska sluta kämpa för sina rättigheter. Men han ber dem sluta bekymra sig. Gud har dem i sin hand. Det betyder inte att livet är en dans på rosor. Men den bästa strategin för att skapa rättvisa är inte att stirra sig blind på sina egna förmågor och brister, utan att söka först Guds rike.

Guds rike är enligt en biblisk förståelse inte ”det andliga” i kontrast till ”det världsliga”. Jesus lär oss i samma bergspredikan att vi ska be: låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen. Guds vision är inte att ta oss från jorden till en himmel långt borta, utan att himlen omfamnar jorden. Guds rike innehåller ingen hunger, ingen fattigdom och inga krig. Genom att redan nu verka för en mer rättvis och fredlig värld ser vi Guds rike bryta igenom mer och mer. Den missionen vill Gud hjälpa oss med.

Paulus skriver i Filipperbrevet att han förmår allt i honom som ger honom kraft. Detta allt omfattar inte bara förstärkta naturliga förmågor, utan enligt både Paulus själv och Apostlagärningarnas författare upplevde han fantastiska mirakler som stärkte honom i hans mission att med Guds hjälp utbreda Guds rike.

Att sätta Guds rike först handlar inte om att negligera behov fysiska behov av mat och kläder. Jesu bror Jakob kritiserar skarpt en sådan inställning i sitt brev, han säger att tron är död om lyckönskningar om att de fattiga ska äta sig mätta inte följs av praktisk handling som ser till att det blir så.

Nej, att sätta Guds rike först är att inse att det saknas motsättningar mellan evangelium och diakoni, mellan himmel och jord. Guds rike är inte långt borta, det är här redan nu även om det inte är fullständigt än. Att söka det riket först är att upptäcka en kraft som övergår vår egen bristfälliga förmåga att göra världen rättvis.

Jag såg detta med egna ögon när jag besökte Sydafrika för sju år sedan. Jag gjorde en fältstudie inom ramen för mina freds- och utvecklingsstudier på Uppsala Universitet, och min forskningsfråga var: hur påverkas biståndsarbete av tron på mirakler?

När jag besökte missionsorganisationen Iris Global i Sydafrika 2013 såg jag fantastiska exempel på diakoni som inte försökte gömma evangeliet, utan tvärtom sökte de används evangeliets kraft för att människors liv skulle förvandlas.

Jag såg till och med saker jag bara kan beskriva som mirakulösa.

En man hade en synskada vilket gjorde att han bländades av vanligt dagsljus. Efter att vi bad för honom kunde han se klart utan problem. En annan man blev frisk från en allvarlig leverskada och kunde återvända till jobbet efter nio månaders frånvaro.

Detta väcker naturligtvis stora frågor. Varför blir inte alla helade? Varför finns sjukdom och fattigdom från första början i en värld skapad av en god Gud? Det är frågor som kristna har brottats med i årtusenden.

Men det vackra med tro och tillit är att vi kan ägna oss åt det även när vår förståelse inte räcker till. Vi kan välja att lita på Gud och stå emot oro och bekymmer, även när vi inte helt begriper hur han kommer återupprätta sin skapelse som han har lovat. Jesus avslutar sin utmaning med att säga:

Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt 6:31-34)

Jesus förnekar inte att de fattigas dagar innehåller plågor. Livet rymmer både korsets lidande och uppståndelsens härlighet. Han vill inte att vi tynger ned oss själva genom att oroa oss för det som ännu inte har hänt. Morgondagen kanske rymmer ett mirakel, eller sorg.

Vad det är vet vi inte.

Men vi höjer inte chansen för mirakler genom att låta Guds rike bli ett tillägg till resten av livet, eller något som äts upp av oro. Sätter vi Guds rike först kommer allt, verkligen allt, bli bra.